Har haft det sjukt jobbigt ett par dagar, bara att kliva ur sängen har varit en kraftanstränging, det mesta har känts upp och ner och jag antar att det är en helt normal reaktion på jobbiga händelser, ändå fruktasvärt jobbigt, det är sådana gånger jag är ännu lyckligare över mina fantastiska vänner, Fiah som står ut med mig dygnet runt och som alltid stöttar och finns där, älskade vän, jag skulle inte överleva utan dig!

Så för att ge svar på era frågor så skriver jag här så kan de som vill läsa själva, nej jag dejtar ingen, nej jag har ingen "ny" kille, nej jag vill inte träffa någon ny än, jag är absolut inte intresserad av ett "nytt" förhållande direkt, nej, nej, nej och åter nej.

Jag trodde folk skulle tröttna på att prata om mig, att jag bara skulle vara ett hett samtalsämne under en kort period, men tydligen är jag så intressant att människor lägger ner enorm energi bara på att ta reda på vad jag gör om dagarna och vilka jag umgås med. Det hade ju underlättat en hel del om de här människorna i fråga kunde lägga sin energi på att fråga mig direkt så hade det inte behövt gå runt en massa onödiga rykten om mig och andra människor runt om mig.

Börjar bli aningen irriterad på detta nu måste jag medge.

Lika när många ifrågasätter varför jag och Björne fortfarande umgås, då blir jag också irriterad. Vi är inte osams, har inte varit osams och kommer inte bli det heller, vårt uppbrott var väldigt moget då vi satte oss ner och diskuterade oss fram till hur det skulle bli, vi har levt ihop i två år och han är en av de människorna jag litar mest på i hela världen, dessutom är han min absolut bästa vän, av vilken anledning skulle jag då sluta umgås med honom?

För att så otroligt många andra har jobbiga uppbrott? För att det "ska" vara så? Det är ju absurdt.

Jag har hela framtiden för mig och nu har jag inte längre något som binder mig till vansbro, jag kan göra vad jag vill med mitt liv utan att ta hänsyn till andra människors vilja, det är första gången på många år det händer.

Självklart kommer jag sakna den här lilla byn som gud glömde, men vansbro kommer alltid finnas kvar och mina älskade vänner kommer jag värna om trots att jag inte tänker bo kvar här.

Har sökt massvis med nya jobb och skulle jag få något packar jag väskan och åker på en gång, utan att tänka en extra gång, det finns tid för funderingar i framtiden.

"jobb-Malin" utan piercingar.

Många tankar har skänkts till problemet med tjejer (framförallt tjejer) och deras fruktansvärt låga självkänsla och tro mig, jag vet precis vad jag pratar om för jag har själv varit nere i det djupa självkritiska träsket.

När man inte är helt nöjd med sig själv fokuserar man ALLTID på sina brister, det man inte riktigt är nöjd med på sig själv och glömmer totalt bort det man faktiskt gillar, till slut blir man förblindad av sina brister och tror att man rent ut sagt bara ser förjävlig ut, och en osäker utstråling är aldrig någonsin attraherande, så det du ser hos dig själv kommer tillslut bli det du förmedlar utåt, om du inte älskar dig själv hur ska då någon annan kunna göra det? 
Vi människor är så fantastiskt bra på att jämföra oss med andra, för alla andra är ju så mycket snyggare, smalare, smartare och coolare än oss, eller hur? Men har tanken någonsin slagit oss att den människan vi lyfter upp till en pidestal kanske har exakt samma problem som oss och tycker att vi är mycket bättre än hon/han?

Först när vi accepterar att alla är olika och ser olika ut kan vi bli tillfreds den personen vi är och med vårt utseende.

Om du ser en tjej som kanske inte har den där perfekta kroppen men som ändå utstrålar självsäkerhet är inte hon då vackrare än den där tjejen med den hållkäftensnygga kroppen men som det skriker osäkerhet om? Allt handlar om hur vi ser på oss själva.

Alla föds vi olika, vissa korta, vissa långa, vissa med blå ögon, vissa med bruna, det är ju våra olikheter som gör oss spännande, att vi är unika, ingen är den andra lik.

Idag slog det mig att jag är väldigt nöjd med mitt utseende, trots lite skrattgropar i låren, lite för mycket gäddhäng och alldeles för korta ben. Anledningen till detta? För att det är så JAG ser ut, jag är unik, jag är ingen annan lik. Jag gillar mig själv och trivs med min kropp, och om någon har problem med hur jag ser ut så är det just deras problem, inte mitt? 
Varför skulle inte jag få trivas med den jag är? Det är ju såhär jag är skapad, det är såhär det är meningen att jag ska se ut.

Jag är less på att jämföra mig med andra, man blir sjuk i huvudet tillslut, jag duger alldeles fint precis som jag är och jag är så glad att jag kommit till den insikten och önskar att många fler kunde göra detsamma.

Enda sättet att krossa dagens sjuka ideal är att just hitta sig själv och gilla läget.

Det hade varit så otroligt skönt att bara få prata med någon, ventilera och bolla tankar, bara att för en minut slippa känna att jag är den som försöker hålla ihop de små spillror som fortfarande finns kvar, att slippa vara den som motar bort de hårda orden och håller skenet uppe, jag vill också kunna tillåta mig själv att gråta ut hos vem som än är villig att lyssna, jag är så otroligt less på att alltid få lov att vara stark.Det är otroligt hur ont det faktiskt gör, hur ledsen jag blir av att stå där bredvid och inte kunna göra något alls för att påverka, jag försöker att inte visa att jag blir ledsen, att klistra på det där stora fejkleendet och låtsas gilla läget, att verka oberörd, men det är inte så.. Fan. Att man ska få lov att bli ledsen bara av att tänka på det.Jag behöver ju dig förihelvete, det gör vi alla!

Det gör så galet ont i mig att stå bredvid och se vad du gör mot dig själv, att veta ditt liv förkortas med varje klunk du tar. Du tappade bort dig själv någonstans på vägen och i den sekunden var du förlorad, jag känner inte dig längre, jag vet inte vem du är, men jag vet en sak och det är att jag saknar den du var.

Jag behöver dig, VI behöver dig, förstår du inte det?

Jag älskar dig så det värker i mitt hjärta.

Han ser sig själv igår

Han ser sig själv idag

Han dricker tills han stupar

Det är allt han klarar av

Flaskan är hans hopp

Flaskan är hans vän

Han ser sig själv i spegeln

Jag är drabbad om djävulen

Och hans darrande händer

greppar flaskan en gång till

Han dricker fast han inte vill

Allting man ser

Lyckans vingar kommer aldrig när man ber

När man ber

Det hade varit så otroligt skönt att bara få prata med någon, ventilera och bolla tankar, bara att för en minut slippa känna att jag är den som försöker hålla ihop de små spillror som fortfarande finns kvar, att slippa vara den som motar bort de hårda orden och håller skenet uppe, jag vill också kunna tillåta mig själv att gråta ut hos vem som än är villig att lyssna, jag är så otroligt less på att alltid få lov att vara stark.

Det är otroligt hur ont det faktiskt gör, hur ledsen jag blir av att stå där bredvid och inte kunna göra något alls för att påverka, jag försöker att inte visa att jag blir ledsen, att klistra på det där stora fejkleendet och låtsas gilla läget, att verka oberörd, men det är inte så.. Fan. Att man ska få lov att bli ledsen bara av att tänka på det.

Jag behöver ju dig förihelvete, det gör vi alla!

Det gör så galet ont i mig att stå bredvid och se vad du gör mot dig själv, att veta ditt liv förkortas med varje klunk du tar. Du tappade bort dig själv någonstans på vägen och i den sekunden var du förlorad, jag känner inte dig längre, jag vet inte vem du är, men jag vet en sak och det är att jag saknar den du var.

Jag behöver dig, VI behöver dig, förstår du inte det?