Smurf på uppåttjack.
Jag har för mycket att tänka på.
Jag inleder inlägget så för risken är stor att det kommer bli rörigt ungefär just nu.
Jag vill så otroligt mycket saker, bli bra som fan i skolan, bli världens bästa servitris, lära känna tonvis med människor, åka ut och hitta på saker, allt sånt som alla människor gör, men när det väl kommer till skott blir jag tråkig, blyg eller feg. Varför är det så?
Har haft några tillfällen på slutet att lära känna massor med nya människor, de har tagit initiativ till att umgås, ändå drar jag mig ur. Knasigt det där.
Jag är så rädd att jag ska bli stel med alla taggar utåt, eller bara sitta där och låtsas som om det regnar. Jag vet ju att jag kan prata med människor och tycker att det är roligt att lära känna nytt folk ändå håller jag mig tillbaks.
Snyggt vitt fält där mitt på bilden.. haha.
Så, tillbaks till ämnet, istället för att ha normala relationer till människor i vardagen blir jag ganska blyg och lever inte ut "Malin"-rollen fullt ut så håller jag tillbaks och spar på krutet tills när jag druckit, då förvandlas jag till den galna Malin jag egentligen är jämt, och ett tag kanske det är kul men efter 2 öl för mycket så spårar det ur, jag blir som en smurf på uppåttjack och det blir nog rätt jobbigt för människor i längden, så skrämmer jag bort dem.
Det är liksom standard.
Sen sitter jag där på söndagarna med superångest och alldeles för många människor som lessnat på smurf-malin och inte vill prata med vanliga Malin. Förstår ni?
Jag är ju ingen pain in the ass egentligen, bara osäker, även om även det blivit bättre sen jag börjat jobba.
Nej, nu är det rörigt, jag orkar inte.
Den ultimata lösningen.
Alla som antingen känner mig personligen eller läser min blogg vet ju om att jag är en lätt bitter och inåtvänd människa, det är nog ingen nyhet för någon, men guess what? Jag har kommit fram till den ultimata lösningen till alla mina bekymmer: att eliminera skiten ur ens liv, alla de där småsakerna som gör mig arg.
Låt mig ge er två exempel.
Problem:
Malin är på superbra humör och känner sig almighty ändå tills vännerna bjuder in henne för att spela kort med dem en kväll, hon inser sakta men säkert att hon kommer förlora och inte besitter övernaturliga krafter, detta gör henne vansinnig och automatiskt blir hon på dåligt humör resten av kvällen.
Lösning:
Sluta spela kort, skaffa ett gäng korkade vänner och var bättre än dem på allt du gör.
Problem:
Malin går och väntar på ett sms som envisas med att inte komma, telefonen plingar till, Malin blir överlycklig för att sedan återgå till att vara bitter direkt efter när hon insåg att det vara var wordfeud och inget jävla sms.
Lösning:
Sluta spela wordfeud. Kasta telefonen åt helvete, flytta ut i skogen där det inte finns någon täckning och skaffa en hund som sällskap, de är pålitliga.
Andra småbekymmer som man lätt kan ta itu med;
-Be folk dra åt helvete om det är de dom borde göra.
-Istället för att bli irriterad över en störig konversation med en jobbig människa på hemköp kan du för all del bara ge fan i att prata med den, måste man vara trevlig jämt?
-Om någon ger dig en komplimang så säg bara tack och le, orka nappa på varje tillfälle att gnälla på sig själv.
-Låt bara bli att svara på sms om de skickas från en idiot, livet blir lättare då.
-Istället för att ha konstant ont överallt för att du tvingat på dig ett par alldeles för tighta jeans finns det mjukisbyxor, skit i vad andra tycker, det är frivilligt att titta.
Hänger ni med? Från och med nu ska jag skita i allt som gör mig förbannad och bara ägna mig åt bra saker. Typ som att äta negerbollar och kolla på bra mc-filmer från 70-talet.
I wanna be a rockstar
Vet ni vad som är lite tråkigt? När alla andra människor där ute lever ut sina rockstjärnedrömmar sitter jag fast på en pizzeria och serverar mat åt galna turister och bittra pensionärer. Tänk vad skönt det hade varit om JAG kunnat ta med mig mina supercoola vänner och spendera alldeles för mycket pengar på mat och flashigt vin medans någon annan stackars människa passade upp på mig, inte behöva fundera på hur pengarna ska räcka resten av månaden, att inte behöva ha ångest efter att ha köpt de där lite för dyra byxorna eller de där skorna. Egentligen är det nog inte pengarna som är det viktiga, utan att ha valmöjligheten, att KUNNA gå ut och käka eller KUNNA köpa de där lite för dyra byxorna och ändå vara säker på att pengarna räcker.¨
Jag vill också kunna gå ut en fredagkväll och köpa in en bricka med shots för att sedan hamna på en skitrolig efterfest med supercoola människor, inte få lov att stanna hemma för att jag ska jobba dagen efter.
Jag vill också kunna gå ut en fredagkväll och köpa in en bricka med shots för att sedan hamna på en skitrolig efterfest med supercoola människor, inte få lov att stanna hemma för att jag ska jobba dagen efter.
Jag vet att det är så att bli vuxen, det är ett ansvar och egentligen ett privilegium att ha ett jobb, men lek med tanken. Rockstar-Malin som lever livet, like there's no tomorrow.
Jag vill kunna täcka min kropp i tatueringar utan att det påverkar någon framtida arbetsgivare, spontanförstora brösten, operera näsan eller whatever, det hade inte spelat någon roll bara jag haft möjligheten.
Jag skulle åka runt i en mattsvart sänkt cadillac hearse 59 och lyssna på psychobilly hela dagarna, klä mig i kissin-bombskläder och förövrigt vara hållkäften snygg, allt det där jag inte har.
Äsch fuck it, jag tänker fortsätta vara en jävla rockstjärna i mina drömmar iallafall.
Wings of a dream.
Någonting skrämmande har hänt med mig. För bara något år sedan fick jag mer eller mindre ångest av att vara i samma rum som människor, det spelade ingen roll vilka de var eller i vilket sammanhang det gällde, jag mådde bäst av att vara ensam, någonstans vände det, jag började trivas med människor, trivas med att inte ha den där ständiga tystnaden runt om mig, framförallt gillade jag att kunna prata rakt ut och veta att jag skulle få respons, av någon, sedan för inte alls många månader sen rann det över, att trivas med folk och ogilla ensamheten har istället förvadlats till en rädsla över att vara själv.
Ångesten som kikar in när jag vet att jag måste vara själv ett par timmar är så påtaglig att man nästan kan se den, hur kan jag ha låtit det gått så långt?
Jag blir knasig av att aldrig få mitt space eller att aldrig få andas ut i enrum, ändå har jag det hängandes över mig att jag alltid måste umgås med någon. Varför utsätter man sig för det från första början? Lite ensamtid har väl egentligen aldrig skadat någon, ändå skrämmer det mig så fruktansvärt.
Jag blir lite skrämd av tanken på att "möta mig själv", eller hur jag ska förklara så att någon förstår, när jag inte kan prata med någon om oviktiga och obetydliga saker tränger sig tankarna på, de har blivit så många så när de väl kommer fram kommer de som en stor tsunami och sveper bort mig, sen till slut sitter jag där, strandad av min egen hjärna och funderar över vad som just hände.
Det kanske det är då (med risk för att låta schizo) det är dags att ta ett allvarligt snack med sig själv...
Spriten ger och spriten tar.
Åh herregud. Jag hade egentligen inte tänkt jag skulle ta upp det här i min blogg, men vart annars? Har redan öst ur mig över Fiah och Björn, men ibland kan det vara skönt att dela öppet, för att minska missförstånden.
Helgen har mestadels bestått av jobb, men igår efter jobbet fick Fiah för sig att vi skulle ha en spontan utgång, hon, jag och Victoria, sagt och gjort, jag åkte hem och bytte om och greppade whiskeyn och blev nerskjutsad till myrgatan där vi sedan drack ett par irländska innan vi drog oss vidare till selins (konkurrenter, jag vet, men enda valet när det gäller "utgång" i vansbro). Där var det rätt dött fram tills halv ett så jag tyckte att vi skulle ragga tag på en efterfest, så jag fick tag på ett gäng härligt folk, stockholmare och vansbrofolk i en skön mix som skulle vidare till träkol, friskt vågat hälften vunnet tänkte jag och Fiah som knatade med dem de metrarna som det är till träkol.
Det var både bekanta och mindre bekanta ansikten på festen, men eftersom att jag är social av mig var det inga problem att hänga med dem.
Ni vet som man säger? När spriten går in går vettet ut? Det är så sant, inte i mitt fall den här gången eftersom jag inte druckit för mycket, men vissa blir bara knas när alkoholen tar snurr och emellanåt blir det obehagligt.
Igår var ett sådant exempel. En man som varit lite för närgången på mig på tidigare fester blev än obehagligare igår då han verkligen inte förstod att han blev dissad utan blev arg och närgången, han höll i mig och försökte pussa mig flertalet gånger, eftersom jag är verkligen inte var intresserad försökte jag så gott jag kunde att mota bort honom, men han fattade inte. När jag inte såg någon annan "utväg" tittade jag på en annan av dem som var på samma fest och bad honom hjälpa mig.
Han förstod att jag tyckte att situationen var obehaglig och backade upp mig genom att förklara för den andra killen att det var lika bra att ge upp, jag var inte intresserad alls, den andre blev då aggresiv och började mer eller mindre hota "den andre" och betedde sig riktigt illa.
Vi som förstod vad som hände tyckte nog att det var lite smått obehagligt, jag blev själv väldigt skakis. Han lugnade ner sig ett tag och jag började släppa det, jag hade ingen anledning att haka upp mig på det, människor blir knas när de är fulla, men när jag sedan skulle gå och kissa kom den obehagliga killen och tog tag i mig och blåhöll mig i armarna och hotade mig, väldigt öppet, jag visste minsann inte vilka han kände eller vem han var eller var kapabel att göra, riktigt otäckt. Jag blev vansinnig och höjde rösten åt den här killen innan han till slut släppte mig och drog vidare till en annan plats och jag såg honom inte mer, ingen big deal egentligen, men jag är fortfande arg och aningen skakis.
Det är inte okej att bete sig som han gjorde, han skadade mig inte eller så, men han var för närgången och förstod verkligen inte vad ordet "nej" betyder. Man måste lära sig att respektera andra människor och läsa av signaler så man slipper hamna i sådana situationer som vi gjorde nu, det ska inte behöva gå så långt så någon blir hotad eller skrämd.
Jag förstod nog inte riktigt vad som hände heller, först var han bara snäll och överöste mig med komplimanger, att jag var vacker osv, sedan tvärvände det och han blev hotfull när jag dissade honom.
Så tjejer: drick inte mer än att ni hela tiden förstår vad som händer runtomkring, hade jag druckit mer igår vet jag inte hur allt hade slutat, men eftersom jag ändå var så pass "Nykter" kunde jag försvara mig själv och det löste sig ändå.
Killar: ett nej är ett nej, det betyder inte "kanske" eller "en annan gång", det betyder bara nej. Respektera det, det finns någon annan där ute som kanske är intresserade, framförallt, om en tjej dissar er är det sämsta ni kan göra att hota henne eller hennes vänner, det leder bara till onödigt tjaffs.
galet gammal bild på mig och Fiah, bara för att.
Jag är fortfarande så otroligt tacksam för att den här andra killen valde att stå upp för mig, du är guld värd.
En sak till, som hör till föregående inlägg.
Jag tänker inte prata med folk på ett tag.
I hate you, my friend
Jag har äntligen kommit fram till vad det är som egentligen retar upp mig, som gör mig förbannad; människor. Ja, ni läste rätt, människor gör mig förbannad. Inte alla givetvis, men så otroligt många. Vet ni hur det är att bo i ett litet samhälle? Allt ska vara som det alltid varit, alla förändringar är dåliga eller livsfarliga, konservatismen är den enda -ismen som gäller. Man blir insnöad, vare sig man vill eller inte så blir man det, påverkas av dåliga vibbar och negativa energier, de kryllar av dem vart man än vänder sig.
Människor i den här hålan jag vill kalla mitt hem är så duktiga på att prata, om allt och alla, här drar de sig inte för att öppet dela med sig av sina "vänners" innersta hemligheter, det är ingen big deal.
Gång på gång knivhugger man sina vänner i ryggen med lögner och rykten, allt för att desperat försöka skaffa sig själv lite högre status, som i slutändan bara visar sig vara 15 tragiska och deprimerande minuter i rampljuset.
Varför gör man så?
När man omger sig med falska och dåliga människor är det lätt man blir bitter, någon kläcker en opassande kommentar och vansinnesutbrottet är ett faktum. Varför ska jag bara nicka och le åt något jag tycker i dåligt? Och i min värld är ignorans samma sak som acceptans, den främsta anledningen till varför jag är bitter, det är oundvikligt.
När man omger sig med falska och dåliga människor är det lätt man blir bitter, någon kläcker en opassande kommentar och vansinnesutbrottet är ett faktum. Varför ska jag bara nicka och le åt något jag tycker i dåligt? Och i min värld är ignorans samma sak som acceptans, den främsta anledningen till varför jag är bitter, det är oundvikligt.
Jag tänker inte dölja min irritation över något som är fel, kalla mig bitterfitta om ni känner för det, för vet ni vad? Det skiter jag fullständigt i.
Jag pallar inte. Jävla fucktards.
För att lätta upp stämningen här på bloggen tänker jag dela med mig av ett skitsnyggt bildspel som kom till liv på myrgatan idag. Fiah pratade med någon slipsnisse i telefonen och jag hade tråkigt.
Why not liksom.
Underliggande aggressioner...
Hela dagen har jag gått runt och varit irriterad på något jag inte riktigt kunnat sätta fingret på, en massa underliggande aggressioner som gör sig påminda en gång i månaden, ja ni vet vad jag menar, den veckan på månaden även de snällaste tjejer förvandlas till hormonfulla monster som bara väntar på att få slita någon i stycken, mensen.
Men det är inte bara under veckan från helvetet jag mått lite kasst, det är väldigt ofta på slutet jag känt mig arg, irriterad, ledsen och jag inte ens haft en aning om varför, egentligen vet jag var svaret ligger, det är bara att börja gräva i den där lilla hjärnan jag har, någonstans där inne finns den, liten och nästan osynlig: avtryckaren.
Det är så lätt att fly från det där jobbiga, att strunta i det, men det skjuter ju bara upp problemen, det är nog ett känt faktum, ingenting jobbigt försvinner för att man blundar för det, man skjuter bara upp det.
Jag ber om ursäkt för att jag skriver om jobbiga saker i bloggen, allt för ofta, men har man något litet som gnager måste man få utlopp för det, och det är ju trots allt frivilligt att läsa.
Det finns en del saker jag skulle behövt ta itu med, disskussioner med människor jag skulle behövt ta för många år sedan men som jag skjutit upp, men framför allt ta en titt på mig själv, för det är jag själv som satt mig i den här situationen, jag är så arg för att jag aldrig kan ta itu med saker i tid, ger upp för lätt eller bara skjuter på det oundvikliga, varför gör man så?
Det är som om det vore en slags försvarsmekanism... Jag känner mig en aning sjuk i huvudet som sitter och babblar via bloggen även om jag vet att det är många där ute som mår och känner som jag gör men som inte vill eller vågar prata om det.
Det är som om det vore en slags försvarsmekanism... Jag känner mig en aning sjuk i huvudet som sitter och babblar via bloggen även om jag vet att det är många där ute som mår och känner som jag gör men som inte vill eller vågar prata om det.
Det som är mest jobbigt med att mer eller mindre konstant vara arg är väl att man riktar sin ilska på fel saker eller fel människor, minsta som går snett runtom så exploderar man, ingen människa förtjänar egentligen obefogade utskällningar eller tydlig irritation ifrån någon de inte gjort något fel emot.
the urge to run
the restlessness
the heart of stone i sometimes get
the things i've done for foolish pride
the me that's never satisfied
the face that's in the mirror when i don't like what i see
i guess that's just the cowboy in me
the restlessness
the heart of stone i sometimes get
the things i've done for foolish pride
the me that's never satisfied
the face that's in the mirror when i don't like what i see
i guess that's just the cowboy in me
tvåtusentolv. Ett awesome jävla år..?
Jag sitter och försöker peppa mig själv, intala mig att 2012 kommer bli ett fantastiskt år, det bästa i mitt liv, det smygbörjar lite halvdåligt, för att utvecklas till något lite bättre och sedan eskalera till något fantastiskt.. Right?
Det känns som om jag har rätt att ställa lite krav på det nya året, och hoppas att det sedan lever upp till mina förväntningar, det förtjänar jag, efter ett par traumatiska år. Okej, det kanske blev lite dramatiskt där egentligen, men livet har inte varit någon dans på röda rosor heller. Det finns egentligen inget speciellt dåligt att anmärka på, men den där lilla gnagande känslan av att något inte står rätt till hänger envist kvar. Det är egentligen inte omgivningen det är fel på, inte heller någon eller några specifika personer, det är jag själv som drar ner mig.
Jag har en förmåga att tänka sönder saker och ting, man borde ju vara lycklig och hänga med när det går bra i svängarna, det klarar inte jag av riktigt, jag måste tänka sönder allt, slita itu det i små molekyler tills det blir en osammanhängande smörja som gör mig mer ledsen än glad. Vissa är bara så, tänkare, poeter eller filosofer, ja, placera oss någonstans där emellan, galna tänkare kanske är mer passande.
Jag börjar få lite ångest på samma gång, i augusti fyller jag 21. Det är bara vuxet och inte ungdomligt eller "tonårigt" någonstans, BARA vuxet. Vad har jag som 21 årig kvinna åstadkommit? Ingenting. Jag har inte rest, upplevt saker, upptäckt världen.. Jag har bara suttit fast. I lilla vansbro.
Det kanske inte är läge att misströsta ännu, det sägs ju att livet börjar vid 25, men tänk om det kunde smygstarta lite i mitt fall? Låta mig vinna lite pengar, köpa ett nytt hus till mig och älsklingen, ta med honom ut i världen, se allt som är vackert?
Det kanske inte är läge att misströsta ännu, det sägs ju att livet börjar vid 25, men tänk om det kunde smygstarta lite i mitt fall? Låta mig vinna lite pengar, köpa ett nytt hus till mig och älsklingen, ta med honom ut i världen, se allt som är vackert?
Snälla.
Den gröna ön. Ett land jag högst av allt skulle vilja besöka.
En sliten själ.
Humöret svänger från glad till ledsen på en sekund, hjärnan går på högvarv och tankarna virvlar runt som en tornado i huvudet på mig.
I ena sekunden mår jag fantastiskt bra, jag känner att jag gör något vettigt, börjar växa till mig och få lite perspektiv på saker och ting, medans det i andra sekunden svänger igen och jag känner mig som minst och ynkligast i världen och inte förstår någonting av det som händer runtomkring.
Trösten är väl att det är en övergående period, jag har varit här förut, det är bara det att när man väl famlar runt i det där mörka odefinierbara är det svårt att tänka sig att man kommer se något ljus i framtiden. Det bara strular massor runtomkring mig nu känner jag, skola, jobb, privatliv, som en stor jäkla black-out.
Jag vet ju att jag har massor med vänner omkring mig att prata med, men ibland känns det bara som "ensam är stark".. som en skön försvarsmekanism, att stänga in sig en stund till det känns lite bättre och sen dela med sig.
Ibland måste man bolla runt med lite funderingar själv innan man delar dem, man kan ju komma fram till att det inte är så farligt som man trott från början.. Nej jag vet inte, jag svamlar. Det brukar inte hända så ofta när jag skriver, så förvirrad är jag.
Så är jag inne i en period när jag suckar och har mig varje gång jag ser mig i spegeln, ni vet hur det kan vara? När allt känns fel och fult och ingenting bra... Men det är för att jag letar massor med fel hela tiden. För att förtränga det där som är fell i huvudet på mig så hittar jag ytliga problem, skingra tankarna.
Jag vill inte vara dryg och jobbig och bekräftelsesökande som alla andra småfjortisar med kroppskomplex, men det blir bara så. Att man aldrig kan vara nöjd eller tillfreds.
Det är därför jag förändrar mitt utseende hela tiden, hårfärg, ögonfransfärg, ögonfärg, kläder, ja ni fattar. till och med piercingar och tatueringar.
Tänk att det är sådär att det känns lättare när det väl kommit ut, när jag ser orden på dataskärmen svart på vitt,så känns det inte lika jobbigt längre, man får skratta lite åt vilka bekymmer man har, det finns ju alltid de som har det värre även om det också är relativt.
Ja, det är bra man får vrida och vända på tankar ibland.
Du, ni och vi..?
Jag måste få avreagera mig lite, återigen, det är nämligen så att jag och Fiah lyckades snappa upp en konversation nere på cafeét, två äldre människor emellan, det ska även tilläggas att dessa människor förmodligen lyfte sig själva till en pidestal och ansåg att de någonstans låg i klass "över medel", om det nu fortfarande är tillåtet att dela in oss människor i olika klasser.
Jag kommer ihåg när jag växte upp så var mina föräldrar väldigt noggranna med att lära mig att vi ska visa respekt för alla människor, äldre som yngre, svarta som vita, arbetarklass som överklass, är inte det tillräckligt?
Vi ska vara artiga och trevliga vem vi än pratar med eller för oss med.
I alla fall, damen som vi kan kalla henne visade öppet sin frustration över att yngre människor "duar" äldre, istället för att "nia" dem, att det någonstans skulle vara respektlöst, direkt började jag skratta när jag hörde detta, inte för att det var roligt, utan helt enkelt för att det var så fruktansvärt snopet.
För mig känns det som om att vi hela tiden jobbar mot ett mer jämställt samhälle, där det inte ska göras skillnad på människor överhuvudtaget, oavsett ålder, kön, hudfärg eller religiös tillhörighet, det innebär för mig att vi ska behandla alla människor med jämlik respekt, oavsett vem man är eller vilken "klass" man tillhör.
För är det inte som så att vi alla är människor? Vi ska leva på lika villkor och alla ska vara lika mycket värda, oavsett vilken klass man tillhör i samhället så tillför man något, studenter som bidrar till ett mer utbildat samhälle, skogsarbetare som gör det möjligt att producera virke, ved osv, industriarbetare som ser till att det tekniska i samhället fungerar, alla tillför något och blir på så vis viktiga pusselbitar i ett modernt sverige.
Ska det inte då vara som så att vi behandlar varandra jämlikt? Vi placerar oss inte i klasser, vi behandlar människor som människor och på lika villkor. Om vi på något sätt går tillbaks till det gamla och omoderna sverige när klassdelningen var ännu tydligare än nu förespråkar vi ju automatiskt ett icke-jämlikt och konservativt samhälle, är det verkligen det vi strävar efter?
Jag kommer ihåg när jag växte upp så var mina föräldrar väldigt noggranna med att lära mig att vi ska visa respekt för alla människor, äldre som yngre, svarta som vita, arbetarklass som överklass, är inte det tillräckligt?
Vi ska vara artiga och trevliga vem vi än pratar med eller för oss med.
Det ÄR för mig en självklarhet att respekt ska visas gentemot äldre, de är ändå de som hjälpt till att bygga upp det sverige vi lever i idag, men det innebär inte att jag tänker föra mig annorlunda mot dem än jag gör gentemot yngre då jag inte gör skilldad på värdet hos en äldre eller en yngre, med det tänker jag alltså att fortsätta "dua" alla människor och inte placera in någon i fack eller klasser, jag förespråkar det jämlika sverige och det kommer jag alltid göra.
Människor ÄR människor och alla individer är lika mycket värda.
Ber om ursäkt om det blev ett rörigt inlägg men jag kände ett starkt behov av att få skriva av mig.
Living dead girl
Ännu en vecka har sprungit förbi, imorgon är det nyår och jag förundras åter igen över hur fort tiden har gått, året har liksom bara sprungit iväg och jag vet inte om jag kan påstå att jag hunnit med riktigt..
Den gågna veckan har åtminstone spenderats med bästa Sofienord, så skönt att få ta igen allt det där man missat sen man träffades sist, fanns en del att prata om och som vanligt fascinerades jag väldigt mycket av hennes livsberättelser, det är som de skulle komma från en helt annan värld. Det kanske kommer på köpet när man har massor med livserfarenhet? Vad vet jag, jag är ju fortfarande ung och dum...
Jag hade egentligen tänkt att jag skulle skriva en årsresumé nu, men när jag började tänka efter hade jag helt tappat året som gått, det har varit ett väldigt psykiskt påfrestande år och jag har gjort allt i min makt för att glömma allt det jobbiga, på gott och ont, för även de bra bitarna har trillat bort. Får göra ett nytt försök imorgon och se om jag kommer på något mer.
Dagen som gick spenderades hos far i nordanåker med tant grön, Björn, Emma och syrran och en massa nålar, hade en döskalle på benet sen förut som bara var konturer, ingen skuggning alltså och jag ansåg att det verkligen var dags att fylla i den, sagt och gjort, syrran som var förste bödel och fattade maskinen och körde på, resultatet blev helt fantasiskt så smärtan var värd att uthärda.
Passade även på att köra på luffarprickar på handen, något jag tänkt på väldigt länge men som bara inte blivit av. Kommer såklart att bjuda på bilder på benet när tatueringen läkt, nu är den bara svullen och dan.
Här kommer i allafall bild på prickarna och en work in progress bild:
God morgon...
Usch, riktigt seg dag idag, när jag slog upp mina blå fick jag en mindre ångestattack, var inte alls på humör för att vakna egentligen och hade förmodligen kunnat göra vad som helst för ett par timmars sömn till, men har man ett jobb så har man så var lika bra att masa sig ner och fixa kaffe och en brasa innan jobb så pass man hinner vakna till liv.. Det är dagar som dessa som jag saknar livet som arbetslös, då det inte fanns några som helst krav på att vakna i tid eller göra något vettigt, men men, det är livet antar jag.
Hade jag haft fasta arbetstider hade jag ju fått en chans till att skapa mig rutiner, men när jag jobbar olika varje dag är det svårt att få någon rätsida på allt.
Jag är dum som klagar, jag vet, men jag har inte direkt vaknat på rätt sida idag.
Another day is passing by.
Tänk, det där med att uppdatera dagligen var ett tillfälligt fenomen, nu under jul har jag verkligen inte haft varken tid eller ork till att skriva, har varit väldigt mycket på med allt annat, jobb, skola, personliga konflikter och allt det där som hör till.
Nu tänkte jag dock göra ett försök till en kanske halvdan nattlig uppdatering, bättre det än inget känns det som, speciellt med tanke på mina trogna läsare som dagligen klickar in sig till min blogg, skapligt att ni har tålamod till det trots att jag så sällan skriver. Kul att veta att det finns några där ute som är intresserde av mitt egentligen ganska ointressanta liv.
Julen har ju passerat med stormfart, swish sade det sen var den över, fina julklappar och underbara timmar förde den med sig och det blev en riktigt bra jul trots mina fördomar. Fick världens myskänsla i hela kroppen när jag fick se glittret i småsyskonens ögon när de öppnade sina presenter, lika med vår far som fick en stor summa pengar av oss i julklapp, det finns inget som slår det och någonstans känns det som om det är det julen handlar om, att få umgås och förgylla någons dag.
Själv fick jag en allover (typ onepiece) av min syster i julklapp som jag har bott i sedan dess, finns inget bättre mysplagg och för de som inte äger en själv säger jag bara; köp en, ni lär inte ångra er. Man lär se ut som en jättebaby i dem, men det är det värt för satans vad sköna de är.
Som jag nämnt tidigare har det även passerat ett år sedan jag och min fina pojke bytte ringar med varandra. Förstår ni gott folk, ett helt år. I april firar vi även två år som par, tiden springer iväg.
En annan sak som just slog mig är att jag har galet många bilder på mig själv i bloggen och väldigt få bilder på annat... Ett konstigt fenomen det där tycker jag minsann, jag kanske gillar mitt utseende mer än jag trott ändå. Tjejer är konstiga, det är väl bara att konstatera.
På samma gång som jag skriver detta skulle jag även vilja be er om en sak; kom med förslag på vad ni vill läsa. Många av er säger att ni gillar mitt sätt att skriva och det skulle underlätta en hel del för mig om jag hade ett ämne att dela med mig av, det kan vara absolut vad som helst och det är helt okej att ni kommenterar anonymt.
Jag skulle skriva bloggen för min egen skull egentligen, men eftersom ni är några stycken som ofta klickar in er här skulle jag vilja skriva något just för er.
Så kom med massor med förslag! :)
Att kunna bjuda på sig själv.
Helvetet har nog frusit till is, eller åtminstone har nog de största eldsvådorna slocknat och kvar ligger lite glöd, varfördetta? Jag skriver två inlägg på en dag, det brukar inte hända så ofta.
Egentligen har jag inget djupt eller sådär superintressant att dela med mig av, inte heller blir det något debbaterande inlägg med personliga åsikter utan kort och gott ett helt vardagligt blogginlägg.
Upptäckte till min stora fasa att håret trillade från huvudet i stora klungor när jag drog igenom borsten igenom det, totalt förskräckligt med tanke på hur tunnhårig jag redan är, så jag gjorde som alltid när jag har stora problem:
Skrev en facebook-status (okej, ta det med en liten nypa salt), där blev jag tipsad om både det ena och det fjärde, bland annat att jag skulle massera in ricinolja i hårbottnen och äta mer vitaminer, så jag satte mig i den gråa blixten och for ner på apoteket.
Väl nere på apoteket tog jag en kölapp och gick och satte mig för att vänta på min tur bland alla pensionärer och sura apotekstanter. Efter ungefär 10 minuter blinkade mitt nummer på tavlan fram vid kassan så jag reste på mitt lata arsel och masade mig fram till surtanten som stog i kassan och förklarade fint vad jag ville ha, en burk ricinolja.
Tanten pinnade iväg på sina små taxben och hämtade en liiiiiten flaska ricinolja och ställde ner den med en smäll på disken innan hon började förklara hur jag skulle dosera det för att bli av med min förstoppning.
Med ett leende på läpparna förklarade jag att jag minsann skulle ha oljan till håret och inte hade några som helst bajsproblem.
Stilla med klotrunda ögon stog den lilla tanten och stirrade på mig i säkert en hel minut innan hela hennes pokerface sprack och hon sjöng ut i ett hjärtligt skratt. "Ni ungdomar" skrockade hon och räckte mig flaskan.
Storögd och lite chockad pinnade jag ut i den gråa blixten för hemfärd innan det gick upp för mig vad som just hänt, jag bjöd den lilla sura apotekstanten på ett gott skratt bara genom att vara lite knäpp. Är inte det en härlig dag så säg?
Man måste bjuda på sig själv lite emellanåt! :)
Man måste bjuda på sig själv lite emellanåt! :)
fröken butter med bebisfjun i pannan, bjuder på den bilden så kanske någon annan kan få sig ett gott skratt!
